Nu kör vi igen

Den 10 december kom första morgon kräkningen igen. Oj hjälp nu är jag gravid igen. Jag tyckte jag hade känt av det i ett par dagar. Men tyckte det kändes lite fjantigt hade ju mens den 24 november så inte kunde jag känna av något ännu. Vågade inte riktigt säga något till Micke då jag inte ville att hans förhoppningar skulle växa sig allt för starka. Men på bara några dagar blev symtomen bara fler och starkare.  När brösten började uttala sig och Micke såg det frågade han. Då blev jag lite generad och sa att jag misstänkte det men att det typ var omöjligt att det kändes redan nu. Så vi lät ämnet bara vara. Hakur hade redan skvallrat med att inte vilja galoppera när jag red vilket han vägrat göra vid alla graviditeterna. 2 dagar efter frågade min granne Ammi om så var fallet, dels för mitt matsug och dels för att hon tyckte sig känna igen Bubblans beteende mot mig. Hmm... Ja jag misstänker det sa jag bara lite kort. Ville ju inte sätta några förväntningar i verken mig själv eller min omgivning. Men OJ vad svårt det var!' Den 15 december gjorde jag ett smygtest. Det såg ut såhär!

 

Om det är ett streck där så e det bra tunt!!

Dagarna gick och jag fick bara starkare och starkare symtom. Nu trodde jag faktiskt att jag blivit  skendräktig. Hahaha... Men va fasen... såhär starkt hade jag aldrig känt det förut ju. Å inte syndes det på någon sticka heller. Ville typ kissa på en sån där  flera gånger om dagen. Ville ju se ett streck ju! Hungern blev helt ostyrig. Den gick inte å mätta så då började dom undra lite på jobbet också. Jag sa att jag skulle testa mig igen på Jul Afton. Oj vad jag va nervös!! HIhihi... Hoppades ju som attan men vågade absolut inte ändå!! Micke kände lika dant. Vi måste betet oss så skumt under den här tiden. Hahaha.. gick omkring och gav hoppningsfulla blickar i smyg.  Jag var rätt övertygad om att det var så när dagen kom att kissa på nästa sticka. Då fick vi detta svar. 

Vi hoppade högt båda två!!! Jag skickade till Ammi med :D Hon blev förstås också glad :D Men vi fick tygla oss. Det var ännu mycket tidigt och vi hade ju varit med 3 gånger innan. 

7 januari åkte vi in till Danderyd för att vi ville ha det bekräftat. Så fick man egentligen inte göra men vid detta laget är jag ganska trött på vad man "får" och inte "får" av läkarvården. Och efter all tid jag terroriserat Danderyd  så gick dom med på ett ultraljud. Jag hade redan försökt med MVC men dom hänvisade mig bara vidare till Danderyd så då fick det bli så ;) Läkaren vi mötte där sa- Eftersom jag skulle tro att du blir en ganska orolig mamma så skall du få komma till Special Mödra Vården hos oss. -OK sa jag och fattade inte riktigt varför men det kan ju kanske vara bra :)

Det här den första bilden vi har av vår lilla som vi kommit att kalla Myran. Här i vecka 6 och 3 dagar.
Tänk vad det kan kännas i kroppen av att se det lilla hjärtat picka. Å helt fantastiskt att det redan gör det i så tidig ålder. Helt fascinerande <3

Den 15 januari skrev vi in oss på MVC och den 22 januari var vi där igen för ultraljud (som vi inte egentligen skulle få eftersom vi redan sett att vi var gravida men det visste dom ju inte där) ;)

Här i vecka 9 :) Å hjärtat klappade på så fint fortfarande <3

Den 28 januari fick vi tid på Danderyd special mödravården och fick träffa Dr. Frida (någonting som jag inte minns nu. Jag får skämmas lite :s) Hon började prata en massa gener och blod och det ena med det tredje och jag hajjade inte ett skit för att vara ärlig och sen skulle jag ta några blodprov. Å visst. Absolut! BARA 14 rör ville hon ha visade det sig å jag som tycker det är hysteriskt otäckt med blodprov eftersom jag är så jäkla svår att sticka :s MEN efter några hade försökt kom en fantastiskt kvinna som var varm i kläderna, satte kanylen och tömde mig på ALLT mitt blod hahaha.. kändes det som iaf ;)
Fredagen den 1 februari när jag och Micke var ute i skogen och promenerade med alla djuren fick jag ett samtal av Frida. Proverna gav det svar som Frida misstänkte. Jag har en viss gen mutation som gör att när jag får gravid hormoner i kroppen bildas det blodproppar som sätter igen navelsträngen och det är en av anledningarna varför det gått som det gått tidigare. Så nu var det bråttom att sätta i blodförtunnande tyckte hon. Jag kände mig av någon anledning tveksam. Det var nog chocken. Dessutom innebar detta att jag skulle vara tvungen att ta sprutor i magen resten av graviditeten. Å jag som HATAR sprutor! Hur fan skulle detta gå? jag fick panik!!!!!!! På måndagen åkte vi in till Danderyd och Frida igen för att diskutera detta. Och tillslut så samlade jag mig och gick med på det. Trotts allt kunde det ju bidra till att vi kanske skulle klara denna graviditet.
MÅSTE LÄGGA IN ATT UTAN MIN ÄLSKADE MICKE HADE JAG ALDRIG KLARAT TA DET BESLUTET! NÄR JAG SÅG HUR OROLIG OCH LEDSEN HAN BLEV NÄR JAG TVEKADE STOD JAG BARA INTE UT!! Om inte för någon annans skull så för honom. GUD vad jag älskar den människan och jag gör ALLT för honom och för att öka möjligheten för detta barn.
Jag klarade inte av att ta sprutan själv där inne som dom ville utan tillslut fick sköterskan göra det.
Min tanke var - HUR I HELSIKE SKALL DETTA GÅ??
Dagen därpå skulle jag försöka själv igen här hemma men det gick inte. Jag ballade ur och sa att det inte var värt det. Jag såg hur sårad Micke blev IGEN men det gick inte. Jag blev så jäkla ledsen för att jag sårade honom på det sättet. Jag gav upp och gick och la mig utan att säga något ytterligare. Vet inte hur många gånger jag sa förlåt.
Micke gick ut med hundarna medan jag låg där å grina. När han kom tillbaka kom han in i rummet, klappade mig på pannan och sa att vi kommer greja de här. Han hade ringt efter sin mamma som är sköterska så hon kunde visa honom hur man gör och sätta sprutan den kvällen. Och så blev det. Sen dess ger Micke mig sprutan och han har riktigt bra snitts på det nu :) <3 Kan inte tacka honom nog på något sätt för det han gör!

Jag bestämde mig nu för att skicka iväg Isor på träning hos en tjej som heter Amanda Andersson. Jag mådde vid det här SKIT och fick helt enkelt inse att jag var tvungen att få hjälp. Så 2 månader hos Amanda bokades in. Hatar att lämna iväg mina djur men hon är en bra tjej och jag litade på rekommendationerna så så fick det bli och det ångrar jag inte ett skvatt i dag! Han mår utmärkt där och har utvecklats en hel del!

Att kräkas, vara andfådd, inte ha någon ork alls, förstoppning, sömnbrist och yrsel är mitt liv just nu. Känns ju lite sådär måste jag säga. Det värsta är att allt man äter (som har smak) smakar avlopps vatten eller bränd plast. Folk undrar vart glada Sandra tagit vägen och varför jag inte vill umgås längre. Det är VERKLIGEN  INTE SÅ att jag inte vill, det är bara det att jag inte är så jäkla trevlig just nu och väljer därför att skona er andra. Tyvärr tror vissa att det hjälper att skälla å säga att det är så det är. STÅ UT! Att jag är svag och bortskämd! Svaret på den är att dina ord inte gör att jag får sova bättre eller kunna äta och behålla någon mat eller skratta igen utan att jag mår tyvärr ännu sämre av det.
Jag och Micke pratar MYCKET om situationen och om hur vi skall hantera den. Det är en del i vårt förhållande som jag värderar högst! Självklart är det lättare för honom om jag berättar hur jag mår isf att bara brinna av och det är lättare för mig att vara glad när jag har någon som förstår! Vi båda mår bättre av denna lösning :D
Han gör mig så lycklig! Kan man hitta en bättre man? NÄ jag tror inte det! :D

Den 11 februari var vi inne hos Frida igen för en koll och nu hade det hänt lite till. Här är Myran i vecka 12 :)

Här är när vi gör Kub testet (som visade risk låg) i vecka 14 :)

Idag är jag i vecka 17+0 och mår som jag gör med vissa dagar är det iaf lite lättare vilket är skönt!
Magen växer och gror och jag har börjat ana rörelser där inne! Vi alla är lyckliga och kämpar på.

Kommer försöka föra lite dagbok här på bloggen så hoppas vi på att detta går hela vägen <3